Kapitel 5 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Rågen susar. Tröskverken larma och dåna.
Hemlösa gå vi, tärda av armod och hunger.
Musklerna slappa. Läpparna häda och håna.
Men hjärtat sjunger:

Landet är ditt. — Rågarna vaja och susa.
Tröskverken dåna kvällssent på skummiga logar.
Landet är ditt. -— Hör du ej sånger som brusa
mäktigt som västan över de milsvida skogar?
Landet är ditt — staden med gator och gränder,
jorden med tegar, som luckras av andra och plöjas;
landet, besudlat av smutsiga krämarehänder,
händer, som tvingat din kropp att knäckas och böjas.
Landet är ditt. — Hemlöse, tag det tillbaka,
spänn dina muskler, knyt de seniga händer.
Hör du ej mäktigt, vingstarkt i nätternas vaka,
röster som kalla dig ur de grinande gränder?
Hör du ej lurar i natten, som samla och kalla?
Hör du ej trampet, trampet av järnskodda klackar?
Ser du ej havet, människovågor som svalla,
blixtrande ögon, nävar och trotsiga nackar?
Landet är ditt. — Stå icke stum i förbidan.
Tag det tillbaka. Lurarna samla och kalla.
Tag det tillbaka. — Du, som blev skjuten åt sidan.
Gå till attack. Till seger, men ej till att falla…
Heliga sånger. Sjung oss till kamp och till faror,
sjung oss till män, till hjältar och tappra strateger!
Sjung oss en man, som ordnar de tätnade skaror!
Sjung oss till seger!

(1929)

Du röda stjärna,
du femuddade,
om jag ägde tro
skulle jag falla ner och tillbedja dej.

Jag skulle gripa dej i extas
och slunga ditt sken över världen.

(1934)

Över våra murar
susa deras spjut.
Blås högt ur buckliga lurar
att striden ej är slut.
Utan svek och vacklan
kämpa vi som män.
Den höjda frihetsfacklan
oss lyser än.

(1943)

Vi ropade kamrat! och röd front!
och i extatisk yra slog vi ihjäl varann på rågåkern
Gevärssmattret överröstades av champagnesmällarna
och röd stjärnas reflex drunknade i brinnande herrgårdar.
Hej tavaritsch
hej puokko
hej klunkande spindelvävsbuteljer!

Men runt horisonten stack morgondagens gråtomtar upp sina huvun.

(1934)

Nagajkornas grova tagel
brände dagen lång.
Men om natten sjöng vi en sång
under månens nagel.
Sången om frihet åt alla,
sången om frihet åt oss.
Som en facklas bloss
brann den i timmar kalla.

Soldaternas stövelhälar
tryckte dagen lång.
Men om natten sjöng vi en sång
för bröder och trälar.
Sången om rätt på jorden,
sången om rätt åt oss.
Som en facklas bloss
lyste och värmde orden.

Kedjornas tunga rassel
ljödo dagen lång.
Men om dagen sjöng vi en sång
under lägrets hassel.
Sången om dag att bida,
sången om dag för oss.
Som en facklas bloss
gav den oss mod att lida.

(1939)

Då höjde vi fanan den sveklöst röda
och stormade mot fiendens skansar,
ivriga att bräcka mur och pansar,
redo att stympa och döda.

Men halvvägs strökos vi ner som säden
mejas en Slåtterdag,
med blickarna stela mot skyn och träden
och ångest i gråa drag.

Och jorden vi stritt om tog oss åter
och slöt oss moderligt i sin famn,
utan att bry sig om färg och åsikt,
utan att fråga om stånd och namn.

(1939)

En dag ska vi bära våra döda över ån
och viga dem åt mullen på främmande mark.
Och ingen ska fråga var de kommit ifrån.

Och sedan ska vi vandra som ingenting hänt
med skuldrorna ömma av bördor och värk
till plogar som rostat i byar man bränt.

Och där ska vi skapa ett rike åt dem
som väntar bakom oss i ändlösa led
beslutna att en gång få äga ett hem.

Och när det är gjort ska vi gå över ån
att vigas till mullen på främmande mark.
Och ingen ska fråga var vi kommit ifrån.

(1939)

Fattigdomens black är svår.
Armodets tistlar växa.
Och varje stund som kommer och går
får hjärtat lära en läxa.

Men aldrig böjs jag så djupt som träl
i gyttjan och i gruset
att nödd jag säljer helt min själ
och släcker det sista ljuset.

(1943)

Spilloljan driver mot klippor och skär.
Backen står full av små giftiga bär.

Tranflocken glesnar. Och örnarna flyr.
Skogen är spacklad av hormoslyr.

Sov du min lilla. Natten är när.
Snart har vi ängeln med gasmasken här.

(1974)

En dag ska även de tappraste dö.
Och rätten ska vika för våldet.
Och allt som blev timrat ska trampas i grus.
Och elden ska gå genom skogen.

Ja, elden ska gå som en ristande kniv
över mänskornas hjärtan och drömmar.
Och stjärnan ska mista sitt flammande sken.
Och fanan ska skrumpna i elden.

(1980)

Löven virvlar från träden och multnar till jord och stoft,
Snart minnes ej någon längre sommarblommornas doft.

Regnet skvalar och skvalar. Och ute i världen går
ett spöke med tomma ögon rakt genom sekler och år.

Det famnar riken och länder. Det närmar sej varje stund.
Dess skugga kastas mot fönstret och väcker dej ur din blund.

Det dödar rosor och drömmar. Det skrumpnat kinder och bröst.
Och allt är grått och förbannat. Och allt är kyla och höst.

(1991)