Antologin “Det är nog” togs fram av Helmer Grundström Sällskapet år 2004. Här följer förordet av Lennart Frick.

HELMER GRUNDSTRÖM

När Helmer Grundström 1952 publicerade novellsamlingen Trähjärtat försåg han den med undertiteln “Berättelser hemifrån”. Det är lätt att tolka den både som en positionsbestämning inför de urbana kritikerna och som ett försynt vädjande till den lappländska publiken: “jag förtalar er inte, det här är också min hembygd”.

Vädjandet var begripligt. Relationerna mellan den utflyttade byasonen och hembygdens kvarvarande hade alltid varit spända — och misstanken att “författar’n” utnyttjade miljön för att förtala dess invånare, den hade grott länge; Jantelagen var en realitet långt innan den formulerades! Och misstron skulle förbli seglivad; den skulle snarare förstärkas när Grundström så småningom under allt längre perioder återvände till det friköpta föräldrahemmet vid Svanavattnets strand.

Idag borde den rimligen vara överspelad, idag när ingen längre behöver känna sig personligt utpekad.

I år, den 29 februari, var det 100 år sedan Helmer Grundström föddes — och utan att övertolka betydelsen av detta udda födelsedatum är det lätt att se det som en antydan om hur udda hans liv skulle bli. Han skulle aldrig lyckas anpassa sig till det skogsarbetarliv hans familjebakgrund tycktes predestinera honom till. Redan som tonåring blev han lokalt misstrodd med sitt flitiga radskrivande i lokalpressen — detta i en tid när det i byarna allmänt ansågs som en skam att “hamna i tidningen”. Också hans från fadern övertagna glödande engagemang i nykterhetsrörelsen väckte starka reaktioner i skogskojorna — och när han så småningom alltmer öppet litterärt vågade nyttja sina lappländska bakgrundserfarenheter skulle misstron växa till förakt och avståndstagande. Inte så att man lokalt flitigt läste hans böcker, men man visste ändå: n’Helmer var inte att lita på!

Som sagt: idag borde sånt vara överspelat, idag bör hans böcker kunna läsas (eller läsas om) utan att missfärgas av privata fördomar om eller minnesbilder av den inte alltid så lätthanterlige privatpersonen. Idag bör det med all tydlighet framgå att Grundströms författarskap i sina bästa stunder inte enbart är litterärt mycket betydande; det ger även tveklöst viktiga bidrag till bilden av tidigt svenskt 1900-tal. Med sin förankring i lappländskt proletärt småbrukarliv rymmer det viktiga sidobelysningar av de stämningar och förväntningar som banade väg för arbetarlitteraturens genombrott under 30-talet. I dess framväxt spelade Grundström tveklöst en viktig roll — som en av de första norrländska autodidakter som helhjärtat satsade på författarskapet som yrke.

En inledande snabbrepetition må vara på sin plats; efter sin bortgång 1986 har Grundström snabbt sjunkit undan i det korta litterära minnet. Några basfakta, alLTså:

Helmer Grundström föddes 1904 i Grundsjö i norra Ångermanland, men familjen flyttade redan 1906 några kilometer längre norrut till Svanabyn i Dorotea, strax innanför lapplandsgränsen. Där, i ett dagsverkstorp på fem tunnland, i en liten stuga med ett rum och kök, växte Helmer upp som den äldste pojken bland åtta syskon, i ett ekonomisk armod som det idag är svårt att föreställa sig — och självklart drogs han tidigt in i arbetet: som getare, dräng och timmerhuggarere.

Föräldrarna, båda aktiva i missionsförsamlingen och godtemplarlogen, förblev ”utkantsbor” och sågs uppenbarligen länge med misstro av byns bönder: även i fattigvärlden är/var de sociala skiktningarna brutala! Utanförskapet förstärktes av att de nyinflyttade tycktes boksynta — även om det enbart var religiös kolportagelitteratur de rekvirerade. Läslusten måste Helmer ha fått med sig hemifrån — snabbt stegrad till skrivklåda. Sina första ungdomliga skrivövningar fick han publiserade i J.L Saxons Såningsmannen, och redan som 18-åring inledde han ett flitigt medarbetarskap i lokalpressen, först i Umebladet, senare i Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Engagemanget i nykterhetsrörelsen banade vägen ut för honom, först till folkhögskolan i Vindeln, sedan 1927 till Brunnsvik; där, vid ”arbetarrörelsens universitet” mötte han Alf Ahlberg, en mentor som ivrigt, stöttade den unge elevens skönlitterära ambitioner.

Hösten 1929 skedde bokdebuten, med diktsamlingen Skum (Tiden), och den 25-årige debutanten slog sig nu ner i Stockholm, för en mixad tillvaro som kringresande IOGT-agitator och fri författare. Lappland ville han definitivt lämna bakom sig, nu ville han etablera sig i huvudstaden, det var där möjligheterna fanns, det var där de litterära drömmarna skulle förverkligas. Han knöt kontakter med de nya unga författarna och blev en flitig och flyhänt medarbetare i fackförbundspressen och i stockholmstidningarna söndagsbilagor. 1931 kom diktsamlingen Här nere på jorden (Tiden), 1933 novellsamlingen Polisen gör chock och 1934 diktboken Dyhavet blommar (båda hos Bonniers). 1935 och 1936 följde romanen Blodet ropar ur mullen och novellsamlingen Tappre soldater (båda hos den unge finlandssvenske förläggaren Holger Schildt, han som just haft modet att ta hand om Jan Fridegårds överallt refuserade jag Lars Hård).

Är man high brow kan man idag möjligen lite snorkigt avfärda den här ungdomsproduktionen (som f.ö. även omfattade en rad lättviktiga pjäser för amatörteatern); Grundström själv blev med åren drastiskt kritisk till den. Och visst: de tidiga diktböckerna rymmer tydliga efterklanger och är stilistiskt ännu en smula osäkra (inte minst den tredje volymens knutet ambitiösa försök att anknyta till de nya modernistiska formspråken), och novellerna kan stundom te sig en aning expressivt överlastade, lite väl sökt , ”litterära” i tonen. Men i botten finns ett påtagligt personligt allvar — inte minst i tecknandet av de utkantsöden det stockholmska nattlivet förde honom i kontakt med. De tidiga lappländska erfarenheterna undvek han däremot i stort att beröra, med ett undantag: den lyriskt komponerade första romanen med dess precisa vardagsbilder av livet i hembyn.

Det krävdes en djup personlig kris, en uppslitande skilsmässa och en drastisk brytning med IOGT-tillvaron, för att han på allvar skulle våga ta itu med den laddade motivsfären. Men när han gör det, under 30-talets senare år, med både geografisk och tidsmässig distans, när han vågar ta itu med det landskap och de erfarenheter han så länge förträngt, då händer något märkligt; han blir plötsligt självständig och betydande, med en röst som nu uppenbart är hans egen.

Det märks först i diktsamlingen Här har du ditt land 1939 (Norstedts), den volym han i efterhand ville se som sin andra debut, som upptakten till det ”egentliga” författarskapet — men den motiviska och stilistiska nyerövringen får sin verkliga bredd i de tre stora diktböcker som följer under 40-talet: Från myr och mo 1943, I torparskogen 1945 och Hem till källan 1947 (samtliga hos Wahlström & Widstrand). I dessa fyra volymer framträder han med ny pondus, med ett knappt, precist utmejslat språk, lika kärvt som de norröna miljöer han målar upp, stundom med dialektala inslag:

Langt bort i helvitta,
langt nol i väla
drar ja mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt bort i väla.

På avstånd klarnar bilden av det landskap han lämnat, och när han nu kretar fram träsnitten om en torpartillvaro i ett Lappland av myr, mo och jfällvidder är all insmickrande lyrism borta. Han drar sig inte för att medvetet knyckla till rytmerna, och halvrimmen är inga misstag; det är kärvheten och kylan han är ute efter, den måste finnas med även i språket, i knyckligheterna, i lakonismerna.

Det är ett mycket medvetet konstnärligt och litterärt val han gör när han här programmatiskt framträder som “fattiglappmarkens diktare”. Efter ihärdiga försök ”att bli kvitt minnena från min förnedringstid”, efter ett decennium av litterära flyktförsök, är han nu beredd: ”en dag upptäckte jag att det jag hatat och skämts över i stället var värt att älska och dra fram i ljuset”. Den upptäckten, formulerad i Bonnierantologin Avsikten 1945, gav honom modet att släppa fram de mörka bilderna, de plågsamma erfarenheterna — och han skyggade inte ens för att entydigt placera dem geografiskt. Inte bara byanamnen är autentiska; skeendena och gestalterna är iakttagna av den gamle radskrivaren.

Att reaktionerna hemma i Svanabyn, i Lomsjö, Åsele eller Dorotea inte enbart blev positiva kan inte ha förvånat honom. De bilder av fattiglivets gestalter han ger är ingalunda insmickrande — men grovheten och övervålden är alltid genuint förankrade i de sociala miljöerna, i de sociala och ekonomiska villkor som format gestalterna.

Den grundläggande ömheten, den osentimentala medkänslan med de hårdast drabbade, är klangbottnen i dessa fyra märkliga diktböcker — liksom f.ö. även i den ömsinta, lite pastischartade romanen Rosalie från 1944, ”en skillingvisa på prosa” (Wahlström & Widstrand). Tillsammans innebär de, tveklöst, ett konstnärligt genombrott — och den starka support som en modernistisk kollega som Gunnar Ekelöf gav med sina insiktsfulla anmälningar måste rimligen ha glatt Grundström — och gett honom en självkänsla som han bar långt in i 50-talet.

Diktsamlingen Riddaren och sparren 1950 (hos LTs) kan i efterhand te sig som en vemodig krisbok, men novellerna i Trähjärtat 1952 (LTs) är fortfarande ytterligt läsvärda, säkra och balanserade i sina gestaltningar skoöden i norrländska utmarker. Och även när han i sin 50-talslyrik alltmer vågar nyttja de melodiska folkvidetonern i natur- och kärleksdikterna (för att mjuka upp den kärvhet som stundom riskerade att bli en smula monoton) är den geografiska förankringen viktig. Han envisas med att vilja känna sig ”hemma” och ”delaktig” — trots de avoga reaktioner omgivningen försåg honom med.

Diktsamlingarna Prasslet i asparnas skog 1954 och Bort i skogen 1956 (båda hos LTs) framstår, åtminstone för mig, med sin språkliga stringens och sin markerade mjuka musikalitet i sin art som lika betydande som de stora 40-talssvolymerna. Här finns, inte minst i de ömsinta, vemodigt eftersinnande kärleksdikterna, en konstnärlig säkerhet som mycket väl kan jämställas med t.ex. Dan Anderssons eller Nils Ferlins. Här finns, kort sagt, en långt större konstnärlig bredd än vad urvalsvolymen Lappmarksdikter 1959 (också den hos LTs) kunde ge intryck av. Och, tragiskt nog, skulle han senare sällan nå upp till den nivån igen.

Att 50-talets återkomst till hembyn innebar betydande personliga komplikationer för Grundström är uppenbart — och att hans ihärdigt formulerade kärlek till bygden i så hög grad förblev obesvarad måste rimligen ha sårat honom djupt. Han tyckte sig osedd, vara ingen. Och åter mitt uppe i den gamla miljön blev dess stoff uppenbarligen allt svårare för honom att litterärt hantera; den gamla känslan av utanförskap förstärktes till förlamning och depression.

Hela 60-talet blev för Grundström ett decennium av plågsam tystnad, och först i mitten av 70-talet lossade temporärt krampen; en tänkbar förklaring var den renässans hans gamla ballader och visor vid den här tiden fick i den nya trubadurgenerationen. Redan under 30- och 40-talet hade en rad av hans dikter tonsatt av t.ex. Nils Björklund, Lillebror Söderlund och Gunnar Turesson — och andra togs nu omhand av bl.a. Tor Bergner, Cornelis Vreeswijk och Torstein Bergman. Ekelöf-forskaren Leif Sjöberg i New York hade samtidigt entusiasmerats av Grundströms poesi och skrev en välavvägd presentation på den LP-skiva, Långt nol i väla, som 1974 introducerade Grundström för en ny generation. Plötsligt tyckte han sig åter sedd; försiktigt vågade han sig ut ur tystnaden.

Det skedde med syskonvolymerna När skogens källa sinar 1974 och Och ängens blomma dör 1976 (båda hos LTs), två smärre samlingar som dock dessvärre i hög grad kom att präglas av lagerrensning och/eller trött upprepning. Det gällde i ännu högre grad de lite gubbsjuka burleskerier som 1976 utgavs under titeln Från Glesbygda (Settern). Dess Åsa-Nissetonfall bör förbigås med diskret tystnad — liksom huvudparten av innehållet i De vitnade benen på Gallo fjäll 1980 och den posthuma Mot höstkanten 1991 (båda hos Cewe-förlaget), volymer som huvudsakligen rymmer sådant som poeten själv tidigare med fog underkänt.

Att han normalt, vid sunda vätskor, hade god förmåga att bedöma och sovra i sin tidiga, flyhänt flödande produktion framgår av de tre urvalsvolymer som utkom i slutet av 70-talet. Ros och tröst 1976 (LTs) ger goda prov på hans kärlekslyrik, Träl och fri 1979 (Ordfront) en bred redovisning av de mer politiskt agitatoriska inslagen i hans tidiga diktsamlingar — och Skogarnas röda guld 1978 (LTs) slutligen rymmer ett spännande och vitalt urval av hans novellistiska bidrag i fackförbundspressen under gångna decennier, berättelser som fint balanserar mellan ömsint inlevelse och insiktsfull social indignation. Den novellvolymen är i sin opretentiösa framtoning en perfekt introduktion till prosaisten Grundström, med bidrag som väl kan mäta sig med mästerstyckena i Trähjärtat.

Men något nytt av betydelse orkade han inte längre åstadkomma — och 1986 avled han, 82 år gammal, på Stortorpskliniken i Huddinge, Stockholm, där han vistades de sista åren.

Framför kommunalhuset i Dorotea står nu en minnessten — ironiskt nog prydd med en dikt som Helmer Grundström själv envist vägrade att trycka om, en något juvenil beställningsdikt med titeln ”Doroteasången” — ett tidigt retoriskt pekoral som kommunens elever sedan decennier tillbaka får sjunga vid varje årsavslutning:

Fjällets tinne skimrar mot dig trofast.
Dalen breder ut sin famn.
Där som barn du sprungit blir du bofast.
Dorotea är din hembygds namn.

Nej, det är inte för sådana rader han bör minnas! ”Langt nol i väla” borde nog ha suttit där i stället. Den, om någon, förankrat Grundströms poesi både i det personliga dilemmat och i det landskap som format honom, i den bakgrund han aldrig kunde vränga sig fri ifrån.

Att just den dikten får bilda upptakten till den här volymens presentation av Grundströms lyriska sig tämligen naturligt. Men jag hoppas att produktion ter det här urvalet inte enbart ska förstärka ”lappmarksdiktaren” utan den redan etablerade bilden av också pamoinna om andra, mjukare sidor i hans poesi, folkvisetonen med dess förankring i ”de gamla visorna”, den milda melankolin hos den ständigt utanförstående. Jag bärande teman har (en smula självsväldigt) renodlat några i hans produktion, byggt urvalet tematiskt och i hög grad bortsett turera volymen som en från kronologin, dvs. ”ny” diktsamling, om försökt strukock med krav på viss representativitet.

Årtalet under dikterna anger när de först publicerades i Grundströms originalvolymer, inte när de skrevs eller först trycktes i dagspress eller periodica; enstaka korrekturfel i ursprungstexterna har korrigerats och hänsyn har tagits i de fall Grundström gjort bearbetningar i urvalsvolymerna. Förhoppningsvis kan dessa 120 dikter (valda bland de totalt 550 som Grundströms samlingar rymmer) visa styrkan i hans lyriska gärning, hur otidsenligt mycket i det än kan te sig i dagens litteraturklimat. Att den idoge Grundström-forskaren Gunnar Balgård i höst utger ett fylligt urval av den okända 30-talsjournalistiken, Skogens talan (Ord & visor), som förberedelse till sin länge aviserade biografi, är en glädjande antydan om en kommande renässans för Grundströms författarskap.

Att det är värt att bevara och minnas, värt att också 2004 vinna nya läsare, ter sig för mig helt uppenbart — och det ingalunda av privat nostalgi. Men att Prasslet i asparnas skog, inhandlad av en finnig 15-åring i Doroteas pappershandel en marsdag 1954, var den allra första diktbok jag själv köpte, att den var som först väckte min lyriska nyfikenhet, den privata bakgrunden finns det inget skäl att förneka!

Lennart Frick 2004-05-12