Kapitel 9 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Utanför.
Utanför.
Avsigkommen och utanför.

Humlan somnade. Fågeln Hög.
Vågen dog när mot strand den smög.

Vintersnö.
Vintersnö.
Mänskokyla och Vintersnö.

(1954)

Hembygdens Son stod på stugbron och glanade bort mot
de blå bergen. Han undrade vad som fanns bakom dem,
En dag gick han hemifrån.
Han klättrade och klev, klättrade och klev, och när han var
hundratre år var han oppe på toppen.
Men den dan var det en så förskräcklig dimma att han inte
kunde se ett dyft.
Matsäcken var slut, det var stängt hos Konsum, och så
pallrade han tillbaks igen.
— Såg du nånting? frågade hans mor.
— Inte ett dugg, svarade han.
— Det kan jag förstå, sa hon. Där borta finns väl inget att se.
Och så körde hon ut honom efter ved.

(1974)

Ur en namnlös erövrares sällsamma liv

Första året marscherade han långt.
Andra året avancerade han bara sextitre centimeter.
Tredje året började reträtten.
Fjärde, femte och sjätte året förlorade han alla bataljer.
Sjunde året var han tillbaks vid utgångspunkten: en kvarts
mil syd—sydväst om Kinnekulle.
Tvingad av övermakten flydde han i gasballong till Skövde.
Där startade han en ben- & broskaffär och lyckades i
höstmörkret förföra en svagsint piga i utkanten av Svältorna.
Från den stunden krympte hans hugstora håg för det friska
och sunda livet i skog och mark.
Han fångade ingen lax i Ätran.
Han byggde inga båthus vid Sommen.
Han förstörde inga rävlyor på Finnveden.
Han undvek t.o.m. det omålade utedasset vid Borensberg.
Men demonen som klöste i hjärtat kunde han inte bli kvitt.

Äcklad och utled på benet & brosket stuvade
han veckan efter Persmäss bohaget i en strigsäck och smög
i gryningen längs den krokiga getstigen mot Osby.
Kom han fram eller hamnade han i villo?
Därom finns tyvärr inga marginalanteckningar i den
framlidne domprostens efterlämnade predikningar.
Men troskyldiga lingonplockare från Tingsryd påstår att de
så sent som i höstas sett honom förklädd till odalisk
dansa de sju slöjornas dans i ökenstaden Karakorum.

(1980)

Mil efter mil av skog och snö.
Mil efter mil att skida.
Skogen glesnar mot myr och sjö
där isiga vindar rida.
Mil efter mil från bygd och tjäll.
Mil efter mil att spåra.
Skidorna plöjer i senan kväll
sin krokiga dubbelfåra.
Mil efter mil mot ingenstans.
Mil efter mil till spillo.
Leder månne din trolska glans
mej bort i irring och villa?

(1986)