Kapitel 4 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Sur är veden i spisen.
Och dolsk står skuggan i vrån.
Och tjockare blott blir isen
som glimmar i vattensån.

Det rosslar i gummans lunga.
Hon skakar på sängens halm.
Och ingen har tid att sjunga
för henne en aftonpsalm.

Alla drar sig för vården.
Ingen ser eller hör.
Och det skall bli ljust på gården
och trivsamt den dag hon dör.

(1943)

Sexton år och mamma.
Ung; det gör detsamma
när det ändå skall galet gå.

Här i byn är det så.

(1943)

Gubben stod dyster på gården.
Han lyste som snödrivan vit.
Då hörde han något i skogen
vissla en självmördarbit.
Och strax tog han skidor på föttren
och genast rände han dit.

Gumman satt spökrädd vid spisen
och hackade haka och trut.
Det knäppte i väggar och bräder
det röck i trasa och klut.
Och fast hon var ängslig för gubben
tordes hon inte gå ut.

Dagen kom gråsnål och bister.
Kölden klippte och small.
Gubben hang döder i skogen
bak gärsgårn i närmsta tall.
Gumman fick hjärtslag på kuppen.
Så är historien all.

(1943)

Milan hostade till
	och slog.
Kolarn ramlade i
	och dog.
Inte en kota
	blev kvar av karn.
Käringen med
	sina nie barn
tvangs av nöden
	på socknen ut.
Annars var allt
	som det var förut.

(1945)

Det smäller i knut och vägg.
Det rimmar i hår och skägg.

Erke är så pass
han knäar iväg på dass.

Det nyper i kött och skinn.
Huttrig skyndar han in

och packar klunsen och vred
spisen med halvtorr ved.

Ute står luften still.
Det blir några grader till.

(1945)

Lommen skrek
högt och sorgset ute på sjön.
Tyst och blek
tänkte hon på vad hon gjort i lönn.

Ingen såg
skräcken som lurade mörk i vrån.
Dimman låg
tung och grå över tak och spån.

(1945)

Stjärnfall och norrskensfladder
och fegljus på Lajksjömon.
Per Iljasson känner skräcken
krypa som is i blon.

Han vågar ej söka springa.
Han törs inte stilla stå.
Det okända griper honom
när fötterna börja gå.

Och hetsad till döds han segnar
bland ljungen till jorden ner.
Och fegljuset fladdrar vilset
och slocknar och syns ej mer.

(1945)

— Oliver! — Var är du, Oliver?
— Oliver! — Å herre min gud!
Hon ropte sig hes; men Oliver
gav inte ifrån sig ett ljud.

Han låg i den dyiga tjärnen
med stenar om lemmar och hals.
Han snärjdes av ävja och tågor
och kunde ej svara alls.

— Oliver! — Oliver! — Oliver!
— Oliver! — Var är du nånstans?
Hon gjorde sig till fast hon visste
så innerligt väl var han fanns.

Hon sökte på vind och i lider
förmörkad av skam och hat.
Men tungt sov Oliver i tjärnen
befriad från trätor och gnat.

(1945)

Jag hörde hur det gnisslade mot stenar och grus
och visste att de sökte med hundar och ljus,

jag gav mig ej tillkänna; jag vilade så skönt
under tuvan som var smyckad med mossa och grönt.

Jag kände ju det mesta om fjärilar och bin
om kärlekens jubel och om plågornas skrin,

och därför låg jag stilla i den blommiga dyn,
befriad från det armod jag tyngts av i byn.

(1947)

Spring inte din toka i hagen
sa hjärtat det kloka och visa.
Men snickarens harmynta Lisa
var så i ett eko betagen

att visdomen gav hon till spillo.
Och följande ekot så trogen
hon sprang där i hagen och skogen
och sökte och sökte i villo.

Och ekot det lockade fagert:
och Lisa i blindo det följde
till tjärnen där myrgräset sköljde
sitt anlet så gulblekt och magert.

Och tuvan gav efter och Lisa
gled ned i det dyiga djupet.
Och borta i fjärran — förlupet —
sjöng ekot den harmyntas visa.

(1954)

Det bor en blind gumma i ett ruckel på Hocksjö mo,
Hon bor där alldeles ensam. Hon får aldrig några besök,
Hon har inga husdjur. Hon kan inget läsa.

Hon sitter där på en pinnstol vid fönstret. Hon sitter där
dag efter dag. Hon vet inte längre om det är helg eller
söcken. Hon minns inte längre hur gammal hon är. Hon
kommer inte längre ihåg sitt namn.

Hon sitter där vid fönstret och väntar. Hon upphör
aldrig att sitta där vid fönstret och vänta. Hon sitter där
och väntar på att han skall komma hem.

Hon minns inte längre när han blev borta. Hon vet inte
längre var han finns. Hon sittet där på stolen och väntar.
Hon sitter där alldeles ensam och väntar. Hon har ingen
katt som jamar efter grädde. Hon har ingen fågel som
Sjunger i sin bur. Hon har ingen klocka som tickar fram
sekunderna.

Det bor en blind gumma i ett ruckel på Hocksjö mo.
Hon sitter där vid fönstret och väntar. Hon sitter där
alldeles ensam och väntar. Hon sitter där och väntar på
att han skall komma hem.

(1954)

Och glädjen flög. Och lyckan for.
Och sorgen kom i stället.
Och kvällen skrynklade sitt flor
kring torpet under fjället.

Men ljust i mörkret ljöd en psalm
om prövningar på jorden.
Och skröplingen på sängens halm
förnam de sanna orden.

Han lyddes. Och han undfick tröst
för hjärtat sitt det arma.
Och hoppet tändes i hans bröst.
Och ögonen blev varma.

Och natten gick. Och dagen drog
med värme över fjällen.
Men osedd gick en gud och slog
de fattiga i tjällen.

(1954)

Det sitter en grå liten gumma
och kutar borta i vrån.
Frågor gör man så dumma.
Var kommer hon ifrån?

Hon kanske har kurat i sekler
fast ingen sett henne förr.
Blicken stängs ofta inom
en reglad dörr.

Vad är det för grå liten gumma
som sitter där stel och stum?
Kom hon med Valans budskap
hit till mitt rum?

Vad båtar att grubbla? Jag öppnar
fönstret mot luft och vind.

Då rör — som en fjärils vinge —
en hand vid min kind.

(1954)

Han kegar på bron och lyss.
Det var som han hörde nåt konstigt nyss
		i skogen.

Det var väl en räv eller tocket där.
Fast det är inte säkert alls vad det är
		bort i skogen.

Man luras så lätt av griller och lek.
Men han tyckte det lät som en mänska som skrek
		långt bort i skogen.

Senan natt. Han kegar än
och lyss för att höra det där igen
		långt långt långt bort i skogen.

(1956)

Han spretar mä käpp
å röker cegarr
å hon sitter bara
å knäpper getarr.

Dryga ä dom.
Å feta å dom.
Mä länsman prästen
å faktorn ä dom.

Dom proppar sej stinna av all slags mat
men skäller en annan för dum å lat.

Dom skulle allt bo vid myrn ett år
å känna hur jävlit en stackar mår
när barna ä sjuka å gumman tvär
buken ä tom å handlarn svär.

Då blev då nog skralt mä cegarrn
å getarrn.

(1956)

Hon sitter vid köksbordet och läser i en gammal
uppbyggelsebok.
Det är en gammal bok, pärmarna är lösa och på varje sida
finns det gula fläckar.
Hon läser fort och nervöst, orden flyter hop i en enda
mening utan skiljetecken.
På sängen kurar en svart katt och framför fönstren trängs
krukväxtema.
Elden brinner i järnspiseln och kaffepannan hålls alltid
varm.
En brunbetsad radio breder ut sig i en vrå men knäpps
endast på en kvart före åtta varje vardagsmorgon.
Då lyssnar hon på gudstjänsten, nyheterna och väderleks—
rapporterna.
Hon har haft det mycket svårt, fött nio barn till världen,
svultit och försakat, grubblat sig gråblek under sömnlösa
nätter och tärts av oro och bekymmer.
Nu är barnen stora och borta, hon har sin folkpension och
behöver inte längre sitta uppe och lappa trasiga
barnkläder.
Hennes levnad har gått i moll men hon minns ingenting
av sitt liv. Hon är nitti år och hennes hjärna är utsliten.
När hon läst episteln till slut i den gamla uppbyggelse-
boken har hon redan glömt innehållet.
Men hennes hjärta är fortfarande fyllt av bävan och ovisshet
Hon äger inte den svarta kattens sorglösa frid och hon
kan inte fly från sin skugga.
Den gamla är min egen mor men om jag är hemma eller
borta har blivit henne likgiltigt.
Hon betraktar mig med en främlings värmelösa blick och
det är många år sedan jag dog i hennes hjärta

(1974)

En kväll överrumplades han av dimman när han var ute på
sjön i sin båt.
Dimman var så tät att hans hand försvann när han sträckte
ut armen.
Det var en liten sjö men han var mitt ute på den och han
hade ingen bäring och visste ej åt vilket håll han skulle ro.
Han tyckte att han rodde rätt men han kom inte fram till
land och när han rott en timme blev han rädd och ropade
på hjälp.
Han var alldeles genomsvett och han måste lägga upp årorna
och vila och han ropade flera gånger på hjälp men fick
inget svar.
Då rös han till och fortsatte att ro och när han rott
ytterligare en timme lättade dimman och då upptäckte han
att han fortfarande befann sig mitt ute på sjön.
Han rodde i land, drog upp båten, fick av sig de våta
kläderna, tog på sig varma underplagg, drack tre koppar
kaffe och lade sig.
Men han kunde inte somna, han skalv i kroppen, hackade
tänder och först efter en vecka kände han sig kurant igen.
Han kunde aldrig glömma sin kvällsrodd i dimman men
varje gång han berättade om sin upplevelse skrattade man
åt honom.

(1974)

Han står ute på farstubron och lyssnar,
Hans hand är kupad bak örat och han står alldeles Stilla.
Det är stilla sommarnatt och inte ett ljud förnimmes.
och ändå porlar bäcken, fåglarna kvittrar, en häst frustar
borta på ängen.
Men mannen på farstubron hör ingenting.
Han är stendöv från födseln och hans öron kan inte uppfånga
vare sig röster eller ljud.
Han vet att han är döv och han vet att han ingenting kan
höra men varje natt står han ute på farstubron och lyssnar.
Hans ansikte är spänt av förväntan och han står orörlig
som petriferad.
Men trumhinnorna vibrerar inte, ögonblicket han väntar
på kommer inte.
Han är stendöv från födseln och stendöv kommer han att
leva fram till sin död.
Men han kommer alltid att stå där ute på stugbron och
lyssna.

(1974)

Lutad över en slekig snickarbänk i en förfallen ladugård
står en gammal man och täljer på en vri; en björkknöl som
skall bli en skål.
Han är över nitti år och den äldste i byn.
Hans syn är skral och vänster arm och hand rör sig
motspänstigt och stelt.
När man pratar med honom svarar han i vädret därför att
hans hörsel är nedsatt.
Han signerar skålarna, karvar in årtal och bokstäver i
bottnarna. Skålarna är klumpiga, den ena sidan är oftare
tjockare än den andra. Ibland skär han igenom och då måste
han kassera vrin.
Med hoppet har inte övergett honom.
Om hundra år ska skålarna få ett stort värde. Det är han
säker på.
Då ska man kivas om dem och hans namn få en ärorik
sida i folklegendens muntliga bok.
Han är en mycket gammal man men utan något tvivel i
sin förkalkade hjärna.
Men han är redan glömd och i grannstugoma sitter yngre
män och karvar vackrare och ändamålsenligare träskålar.

(1974)

Han satt i korgstolen och rökte pipa.
Vårar blånade somrar grönskade höstar gulnade och
vintrar vitnade.
Håret bytte från mörkt till grått från grått till vitt.
Det glesnade och ramlade av.
Kinderna sjönk in.
Tänderna lossnade.
Blicken surnade.
Ögonen förlorade sin glans.
Ingen undrade över vad han tänkte på.
Vad han drömde om.
Vad han längtade till.
Man visste bara att han satt i en korgstol och rökte pipa.
En dag tappade han pipan och sjönk ihop.
Pipan trampades sönder när han bars ut och korgstolen
slängdes på skräphögen.
Efteråt var det som han aldrig existerat.

(1976)

Ingen gick över gårdens tun.
Ingen rörde vid dörrens vred.
Ingen kom till min enkla bädd.
Ingen kysste min torra mun.
Ingen kom hit.
Ingen var här.

(1976)