Kapitel 3 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Vad skymningen visste, vad natten såg,
därom kunde ingen berätta,
ty alla gick bistra med duven håg
och kände sig gamla och mätta.

De hörde ej hjärtat som skrek i nöd
hos den hopplöst ensamma unga,
som visste det mesta om sorg och död
och det vintrigt mörka och tunga.

Och kall stod skogen i spökvit skrud.
Och tom slank räven bland snåren.
Och ingenstans gick en väg till Gud.
Och ändlöst fjärran låg våren.

(1939)

Då satte vi stift på världsgrammofonen
och drog universums skiva.
Och jag var hunden som tjöt mot manen,
Och du var Broadways diva.

Och allt gick bra tills min tomma mage
skrek av hunger och hat.
Då kom det dovt ur min skitna krage:
Fan, ska det bli nån mat!

Och strax kom bröd och sill på bordet,
potatis och härsket smör.
Vi åt och växlade turvis ordet
i sjuförbannat humör.

Dörrn var gisten och vintern kvällde
vit genom springor överallt.
Snoriga ungar pep och gnällde
efter suddar och dalt.

Stugan stod tjock av dåligt väder.
Vedlårn var tillhåll för ilskna möss.
Och i bäddens trasiga kläder
kröp milliarder löss.

Men i en vrå stod apparaten
i sin ärgiga glans.
Och då magarna styrkts av maten
som vi knyckt någonstans

satte vi stift på världsgrammofonen
och drog universums skiva.
Och jag var hunden som tjöt mot månen.
Och du var Broadways diva.

(1939)

Inne på moarna
	tycks blåsten ständigt i träden gå.
Ute på myrarna
	står dimman evig och dunkelgrå.
Sent i stugorna
	hör man vaggor som gå och gå.

(1943)

Skarsnön glittrar hård
omkring Henriks gård

Natt. Och ny.

Här är vägen kort till hat och kiv
till dråp och kniv.

Och långt till by.

(1943)

Lusen var svår.
Kylan svår.
Fällen gammal
och utan hår.

Vattnet var slut.
Veden slut.
Skulle han pissa
måste han ut.

Ohyran bet
grå och fet.
Natten räckte
i evighet.

(1943)

Åtta Stycken vid bordet.
Ingen sörjde för ordet.
Tuggorna växte; allt var trist.
Fumligt tog man i hand till sist.

Sedan gick alla åt vart sitt håll
härskna av gammalt hat och groll.

(1943)

Då nalkades döden.
Då kolnade glöden.

Då rev det så råkallt
att blodet blev is.

Då kraxade korpen.
Och runt omkring torpen

vid sjön steg ett gråkallt
och vinterligt dis.

(1945)

Och frosten spred stjärnor på myr och på mo.
Och källorna sinade ut.
Och sommarens fjäril fick äntligen ro.
Men annars var allt som förut.

Alls inget blev ändrat i hjärta och hus.
Man bommade endast sin dörr
och sögs som malar till lampornas ljus
och hatade troget som förr.

(1954)

Det tisslas i lönn om de fridsammes by
där finnkniven rostar på vinden.
Men här jäser hatet från nedan till ny.
Och avunden stremnar på kinden.

Jag ville jag var där de fridsamme är.
Jag ville att dit jag fick vandra.
Men dit hittar ingen från gårdarna här.
Här hittar vi knappt till varandra.

Här trycker vi smålömskt bak vägg och i vrå
och gläfser åt måne och skyar.
Och levnadens vardag är slipprig och rå
i de folkilskna hundarnas byar.

(1954)