Kapitel 7 från antologin “Det är nog” med dikter av Helmer Grundström.

Jag kan inte glömma de gamla visorna.

När jag var mycket liten — under den tid jag började
formas i livets degel — brukade min mor sjunga mig till
sömns om kvällarna. Det var gamla visor om madonnan
och barnet och den heliga Genoveva. Min mor var lite
gammalmodig av sig. Hon trodde på de gamla visorna.
De voro opium för henne.

Om mornarna väcktes jag av far med en visa som han lärt
sig av sin far och som denne lärt sig av någon som var
äldre än han.

Senare, när jag började sitta på skolbänken, blev jag
inkapslad i gamla visor. De trängde in i min själ, mitt
medvetande, min hjärna. De levde i mig och blevo ett
med mig. Ibland, när jag blev rebellisk, försökte jag göra
mig kvitt dem, men jag misslyckades. Jag försökte lära
mig Marseljäsen en dag, men överraskade mig med att
vissla Kungssången.

Till slut började jag tvivla på att det fanns några nya visor i
världen.

När ett moln seglade under den sommarblå himlakupan,
brukade jag säga till mig själv; det där är inte något nytt
moln. Det är gammalt. mycket garnmalt. Det har
kanske seglat förbi Förr, kanske i går, kanske längre till-
baka. Det har omvandlats något; någon stark Vind har
ruckat på dess form och det har blivit mörkare, det
innehåller mera elektricitet.

När min älskade sade mig att det inte fanns några som var
så lyckliga som vi, hade jag lust att säga henne att hen-
nos ord var lånade ur en av världens äldsta kärleksvisor,
Men jag ville inte bedröva henne och förmörka det
skimmer som lysre ur hennes ögon. Jag var bara ledsen
över att jag inte kunde vara lika glad, lika naiv och lika
okunnig som hon. jag var ledsen över att jag visste för
mycket.

Jag levde i de gamla visorna.

Nu är det någon som påstår att de gamla visorna inte duga
längre. Det skall vara nya melodier och nya ord. Jag är
inte övertygad än. Men om det är så skall jag lära mig
de nya visorna och sjunga dem en solig sommardag, då
världen lögats ren av ett ljumt sommarregn.

Men jag kan aldrig glömma de gamla visorna.

(1931)

Vi dikade på myren,
Jan Petter Lind och jag,
och det var lång och glädjelös
och strävsam arbetsdag.
Det var att langa myrjord
från morgon och till kväll,
och Lind var bas och jag var den
som jämt och samt fick skäll.

På kvällen, när vi slutat,
då fick jag laga mat,
och Lind satt bara och såg på
och pöste, slö och lat.
Och före honom fick jag
var morgon kliva opp,
ty Lind, han skulle ha på säng
en bräddfull javakopp.

Men så blev det midsommar
och så blev det en fest.
Jan Petter Lind var den som bjöd
och jag var ensam gäst.
Vi drucko några kaskar
och grälade ett tag,
och Lind blev arg och rök på mig
och gav mig några slag.

Då glömde jag att tacka
och jag slog hårt igen.
Ni skulle varit med och sett
på slagsmål mellan män.
Det brakade i kojan,
en fönsterruta gick
och jag drog kniv och Petter Lind
han fick ett duktigt stick.

Jan Petter Lind fick ligga
på byn ett längre tag
och jag kom in på enskild cell
på Sankt Johanni dag.
Där fick jag sitta länge
på vatten och på bröd,
men det var gott om vatten jämt,
så jag led ingen nöd.

Jag släpptes ut på hösten
då jord och vatten frös
och jag gick bort till Petter Lind,
ty jag var arbetslös.
Och nästa sommar stod vi
på myren, Lind och jag,
och Lind var bas och röt och svor
åt mig varenda dag.

(1931)

Det var en kväll i Båtas by.
Det dansades på logen.
Fullmånen kröp bak snötung sky,
och vargen tjöt i skogen.

Och vi var tre från Svanaby.
Hej hopp, ni Båtas drängar!
Möter ni opp med kniv och bly
vi svara med hårda slängar!

En lykta skalv i takets Sparr,
en kutrygg strök fiolen.
Och flickans sko skrek högt av knarr
och dammet rök av kjolen.

Och vi var tre från Svanaby.
Hej hopp, ni Båtas gummor!
För er är rådligast att fly
med era magskinnstrummor!

Med vilda kvinnor hårt i famn
flög kårar in mot vrårna.
Där byttes smekningar och namn
och trampades på tårna.

Och vi var tre från Svanaby.
Hej hopp, ni Båtas gubbar!
Varenda en av oss är kry
som färska tjärvedsstubbar!

Det glänste om buteljens hals,
det skvalp i brännvinsdjupen.
Och någon stöp mitt i en vals
med nävtag hårt om strupen.

Och vi var tre från Svanaby.
Hej hopp, ni Båtas jäntor!
Välkomna nästa måneny
till våra timmergläntor!

(1939)

Och medarna gingo och vaggvisan steg
— tuss lull, lull lull — genom rummet.
Och allt som i hjältemod vanligtvis teg
blev tydligt i visan förnummet.
Det var smärta och sorg, det var ångestfylld nöd,
det var oro och ängslan och pina.
Tuss lull, lull lull — och vaggvisan ljöd.
Gud skydde små lemmarna dina!

Och vintern sköt köldskott och månen stod gul,
och granarna tändes i husen.
Men ungmor hon gick ej och tände till jul
de vita, värmande ljusen.
Hon hade ej julljus, hon hade knappt bröd,
men rikligt av ängslan och pina.
Tuss lull, lull lull — och vaggvisan ljöd.
Gud skydde små lemmarna dina!

(1939)

Jag sover väl ej så djupt som du tror.
När vindarna bölja häröver
förnimmer jag kornet som växer och gror
och doften av timjan och klöver.

Jag vilar så ljuvligt. Jag vet var du är
när skyarna gå över skogen.
Då sorgen förgått skall du åter bli kär.
Men jag blir för evigt dig trogen.

Jag sviker dig aldrig. Jag ligger här tyst
i röjningens korsprydda glänta.
Och glömmer du mig för en annan du kysst
så vet: jag kan bida och vänta.

(1945)

Jag sökte dig i väster, jag sökte
		dig i öst.
Jag frågade linnea och ljung och
		ögontröst.
	Men oviss fick jag fara.
	Ej kan en blomma svara.
Och gult blev sommargräset och året
		sjönk mat höst.

Det ylade från skogen, där räven
		drog sitt spår.
Och vasst och snålt strök vinden
		omkring i kala snår.
	Olycklig och allena,
	jag smög i natten sena
och lyste med mitt hjärta i alla
		mörka vrår.

Jag bar det som en fackla. Men du
s		åg ej dess sken.
Blind grävde åkersorken; och fågeln
		sov på gren.
	Förgäves fick det brinna.
	Jag kunde ingen finna.
Blott tisteln rev mig blodig vid rös
		och åkerren.

(1947)

Då gick vi genom hösten under fallande löv
och spejade bland träden på den susande mon
efter märken från harar och av älgtjurens klöv
och i snåren fanns fjädrar och övergivna bon.

Jag ville inget säga, jag var yngst i Hildings lag,
men jag skälvde när vi korsade en övervuxen stig.
Fast täckt av barr och mossa har den välbekanta drag
ty jag mindes att jag gått den en sommarnatt med dig.

Och på kvällen när vi lagt oss vid en nying smög jag mjukt
till tuvorna att famna allt som minde mig om dig.
Jag famlade i yrsel, mitt blod var hett och sjukt
och ur febern sköt en flodvåg som översköljde mig.

(1950)

På gröna ängen i sommartiden
satt Linda Lidgren en aftonstund.
Och vinden smög under tyll och siden
med vänlig hälsning från björkens lund.

Jag stod vid grinden och såg den kära.
Hon var så nätt som en älva lik.
Och all naturen kom mej så nära
och hjärtat fylldes av ljuv musik.

jag ville ta hennes hand och säga:
du är den enda som jag tyckt om.
Och höra svaret: du får mej äga
det har jag velat sen hem jag kom.

Men innan jag hann det övertänka
stod där en yngling med annat namn.
Och hennes blick sågs av glädje blinka.
Och han tog henne uti sin famn.

Och Linda Lidgren drog är sej kjolen
och kysste honom på mun och log.
Då gick det liksom ett moln för solen.
Och tungt en suck genom skogen drog.

(1950)

På den kullriga Halvarsåsen
mitt i villande furumo
satt en jänta med långa flätor
långt från betande get och ko.

Och i knät låg en liten killing
som ej ville bland kräken gå.
Och han bräkte mot getarjäntan.
Och hon satt där och hörde på.

Han var klädd i en taggig getpäls.
Hon var klädd i en bomullskjol.
Runt omkring dem stod träd och buskar.
Och mellan buskarna sken det sol.

Och blommen lyste i lingonriset.
Och jäntan kände sig väldigt lat.
Och killingen blev så väldigt sömnig.
Och getarkonten var full med mat.

(1954)

Ja om bagarna kunde vittna
om det hemliga mötets stig
kunde alla som ovisst spörja
bära kunskapen hem till sig.

Och om ängarna kunde peka
ut den fläck där de unga låg
skulle ingen behöva gissa
om vad blomman i oskuld såg.

Men de ljuvliga hagar tiga.
Och var doftande äng är tyst.
Och de fåvitska får ej veta
vem av flickorna som blev kysst.

(1954)

Det fladdrar en fjäril i Svanabyn.
Det glindrar en slända i Mo.
Men fjärlar och sländor och flimrande flyn
på dem kan man alls inte tro.

Nej dem kan man inte ta in i sitt kök.
För dem finns ej galler och grind.
En dag är de borta som sommarens gök
som rök och som farande vind.

Då syns de ej mer mot den välvande skyn
då stör de ej längre den ro
som vardagen tarvar i Svanabyn
och ordningen äskar i Mo.

Ja då är de borta som sommarens gök
som rök och som farande vind.
Men mjukt blommar minnet av vingen som strök
i skymningen över en kind.

(1956)

Jag kom till ängens blommor; de spred sin ljuva doft.
Och över ängens blommor flög en slända.
Här var det gott att vara. Hit borde man var dag
till fjärilar och humlor återvända.

Men plötsligt dök en fågel som pilen ned ur skyn.
När missade ett fågelgap en slända?
Mitt sinne blev bedrövat. Mitt hjärta slog så tungt
i bävan varför sådant måste hända.

Då hörde jag ett flickskratt och när jag såg mig om
så stod du där bland ljung och åkervända.
Du ropade: — Så lustigt! Jag såg en svala ta
en harkrank; nej jag tror det var en slända!

Och du sprang in i grönskan och öppnade din famn
mot blommorna de sköna och de kända.
Och dina ögon lyste; du liknade precis
en graciös och fin och spädbent slända.

Det var i fjol i juli en dag då solen sken
en dag när allt man drömt om kunde hända.
Nu somras det ånyo och jag tycker att jag ser
dig fladdra över ängen som en slända.


(1956)

Jag har suttit här och väntat hela kvällen
i föhoppning om att du skall gå förbi.
Men du vandrar till så många andra ställen.
Man kan göra det när man är ung och fri.

Det är bara dumt att sitta här och vänta
men jag låtsas som jag inte alls är här.
Och jag drömmer mig till skogens gröna glänta
till linneans doft och smultronrevans bär.

Det var där vi möttes allra första gången.
Och som älvans och gasellens var ditt steg.
Runt omkring oss ljöd den glada fägelsången.
Vinden spelte och den späda björken neg.

Även här finns gröna gläntor för gasellen.
Även här kan skogens älva trå sin dans.
Du kan vandra till så många smultronställen.
Varje gata har sin skugga och sin glans.

(1956)

Nu är det den sista kvällen. Nu går jag ifrån dej kära
dit tuvorna gungar sanka och tjärnarna mörka stå.
Dit får du ej följa med mej. Där får ingen stå mej nära.
Ty markernas gud har kallat. Och guden vill ha det så.

Du måste försöka glömma de ord våra hjärtan viskar
i denna dejliga sommar och nyligt förgångna vår.
De rinner väl bort och torkar likt regnen som häftigt piskar
den sotiga kojans väggar däroppe vid myrens snår.

Kanhända när hösten skakar de laviga svarta träden
och hässjorna gapar tomma och våta på mejad teg
när byarnas tröskverk dånar och rensar den gula säden
jag går neråt byn en afton med skogsmannens mjuka steg.

Då ska jag gå tätt förbi det hus där vi suttit nära
varandra i ljuva timmar och älskat i lust och tro
en natt när det tunga mörkret står över ditt tak du kära
och allt vad ditt hjärta längtat har lagt sej till stilla ro.

Och då ska jag böja sakta mitt huvud och gå tillbaka
dit tuvorna gungar sakta och tjärnarna mörka stå.
Ty den som har fötts däruppe och markernas vin fått smak
han måSte i ensamheten mot glömska och tystnad gå.

(1977)