HG hade blivit ombedd att skriva något för Fjällsjökrönika 1973 utgiven av Fjällsjö Hembygdsförening i Backe. Artikeln blev en intressant skildring av HG´s barndom.

Den magiska bokkistan

Ett par hundra meter ovanför Jonas Jonssons mangårdsbyggnad i Grundsjö står en liten grå omålad stuga. Väggarna har bågnat men i övrigt står stugan som den byggdes för bortåt 100 år sen.

I den lilla stugan föddes jag den 29 februari 1904. Där tillbragte jag mina första år och av dem minns jag givetvis ingenting. 1906 flyttade mina föräldrar till Svanabyn där min far överkom ett dagsverkstorp på fem tunnland.

I utgåvan på Folket i Bilds förlag 1945 har HG skrivit ett längre självbiografiskt förord. Det är intressant så till vida att det är ett av få tillfällen där HG redogör för sin väg till att bli en författare.

Så här skriver HG:

En vinterkväll för tjugofem år sen satt jag i en dragig timmerkoja mellan Lavsjö och Grynberget och läste ”Göingehövdingen”av C. August Cederborg. Jag var femton år då och det var min tredje vinter i timmerskogen. En av mina äldre arbetskompisar satt bredvid mig och stirrade in i elden som skokgsfolk ofta gör. Så gav han mig en förebrående blick och sade: - Gosse, om du fortsätter att läsa romaner blir dun snart tokig så det är bäst att du slutar i tid.

Ansikten Självbiografiska skisser av 17 författare (1932)

1.

Redan när jag var mycket liten, medan jag ännu hade svårt för att uttala krångliga ord, hade jag ett starkt behov av att ge uttryck för vad jag kände och tänkte i bild och skrift. Det torftiga livet i hemmet, föräldrarnas oförstående för mitt oroliga själsliv, brist på böcker och tidningar ställde mej redan under barndomen på livets utkant. Jag kände mej hemlös och olycklig, min hud var tunn och jag gick alltid i vägen för klumpiga skor, som trampade smuts i mina drömmar. Långa stunder, ibland hela dagar , gömde jag mej för människor; hopkrupen bland skräpet på dem mörka vinden kunde jag studera en lössliten boksida i timmar. Runtomkring mej levde tingen, i min fantasi blev de blodfulla väsen i en bisarr och hemlighetsfull värld: skorstenen med sitt grå tegel, klädtrasorna med sin mögellukt, de trasiga boksidorna, utslitna skor, dammiga tombuteljer. Med tinningarna bultande heta låg jag orörlig i myrstacksfyllningen; tänkte, förnam och anade, ju längre tiden led blev jag alltmer medveten om att jag icke ägde tillräcklig möjlighet att tillfredställa mitt inre behov.

Avsikter Arton författare om sina verk (1945)

1.

Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå,
sedan blev jag nödder
att bo vid Fyriså,
Må kornet, rågen
på slätten frodas än så väl;
Till skogen, vågen
och bergen trår min själ.
Geijer (1841).

Är man född i skogen hör man skogen till: har man växt upp i staden är man stadsbo. Det gäller för var och en, inte minst för en diktare. Sen är det en annan sak att man kan acklimatisera sig, att man fått förmågan att leva sig in i andra miljöer och levnadsförhållanden. Men vill man undvika att skära av sina rötter måste man ha kontakt med sitt ursprung; även om man av olika anledningar försöker fly därifrån återvänder man förr eller senare. Annars kommer man vilse, tappar bort sig och hänger liksom i luften. Heidenstams ord att den som lyss som en slarv till skogens sus får ett annat arv än den som föds vid en gata är härvidlag obestridliga. Det ögonblick man blir medveten härom får man också ett grepp om sin uppgift. Hur man sen lyckas lösa denna uppgift är individuellt och bestäms av olika faktorer. Man kan exempelvis vara konservativ till sitt väsen och plöja redan brukade fält. Man kan också behärskas av pioniärsdriften och bryta ny mark. Och man kan för det tredje förena det konservativa och det radikala. För tillvägagångsöttet, metoden, finns härvidlag inga på förhand färdiga normer; ja, möjligen för jordbrukaren, odalmannen, men inte för diktaren, skalden.