HG hade blivit ombedd att skriva något för Fjällsjökrönika 1973 utgiven av Fjällsjö Hembygdsförening i Backe. Artikeln blev en intressant skildring av HG´s barndom.

Den magiska bokkistan

Ett par hundra meter ovanför Jonas Jonssons mangårdsbyggnad i Grundsjö står en liten grå omålad stuga. Väggarna har bågnat men i övrigt står stugan som den byggdes för bortåt 100 år sen.

I den lilla stugan föddes jag den 29 februari 1904. Där tillbragte jag mina första år och av dem minns jag givetvis ingenting. 1906 flyttade mina föräldrar till Svanabyn där min far överkom ett dagsverkstorp på fem tunnland.

Men 1914, vid tio års ålder, kom jag tillbaka till Grundsjö. Jag blev getare hos farfars. Då bodde en annan familj i den lilla grå stugan. Det var Daniel Jonsson, min fars yngsta bror, och hans hustru Karin. Även hon var en äkta grundsjöbo, dotter till Jon Bertilsson.

Jag kom till farfars om hösten, gick i skola om dagarna, sågade ved efter skolslutet, läste läxor om kvällarna eller försökte åtminstone läsa läxor. Det fanns nämligen något hos farbror Daniels som obevekligt drog mig dit så fort det gavs tillfälle. Vid dörren stod nämligen en stor träkista och den var full av böcker.

Det påstås att jag kunde läsa rent redan vid fyra års ålder. Både min far och mor läste mycket. Vi hade Aftonbladets halvveckoupplaga med bilagan Brokiga Blad som kom varje vecka. På Brokiga Blads baksida fanns en färglagd serie som hette Pelle, Putte och Lisa. Det var nog ur den serien som jag lärde mig läsa.

Farbror Daniels bokkista var en sällsam guldgruva. Där fanns häften ur Tusen och en natt, där fanns Buffalo Bill och Texas Jack, där fanns Bland Tomtar och troll. Julbocken, äventyrsromaner och gud vet allt. Det fanns ingen järnspis i den lilla grå stugan. Men där fanns en härlig öppen spis och vid eldens sken satt jag som förtrollad av allt det underbara jag läste.

Farfar var inte riktigt nöjd med min bokslukariver. Som den sunda realist han var ansåg han att man först och främst skulle stöka undan det nödvändigaste, vedhuggning och läxorna. Och så skulle man lägga sig i tid för att kunna vakna utsövd. Men det gick inte att motstå farbror Daniels kista.

Vinterns brokiga folkliv

Den vintern var det livligt i Grundsjö. Stora timmerdrivningar pågick runt byn. Det vimlade av hästar och främmande karlar. I varje stuga fanns folk inkvarterat. Folk från Rossön, Bölen, Tåsjön, Skavåsen, Svanabyn och Hoxsjön. Självfallet rymdes bara bråkdelen i byn. De flesta bodde i timmerkojor.

Även farbror Jonas, som bodde hemma hos farfars och sen övertog stället körde timmer. Skogskiftet låg nära byn och basvägen gick tätt förbi byn. När han kört en vända kom han hem, åt middag och vilade en timma på soffan. Så hann han en vända till innan det blev mörkt. En dag kom han inte hem efter andra vändan. Det blev oro, man var säker på att han råkat ut för en olycka. Men sent omsider hördes bjällerklangen. Vädret var vackert och han hade kört en tredje vända. Han var också på sitt bästa humör när han kom in och fick veta att man ängslats.

Det var inte bara skogsfolk som invaderade Grundsjö den vintern. Även vilhelminalapparna kom, och som vanligt tog de in hos Jon Bertilssons. Det var en gård som stod öppen för alla och där mani regel samlades. Hade byn varit stor och legat vid en genomfartsväg skulle Jon Bertilsson ha blivit en idealisk gästgivare.

Spriten var fri på den tiden och det hände att huggare, brosslare och körare tog ett ordentligt rus när lördagskvällen kom. Bråk kunde inte alltid undvikas men slagsmålen förlades praktiskt nog till Svanabyn där bröderna Edström hade sina hårda duster med Petta Larsson, Elis Löv, Petter Nilsson och andra fullvuxna män. Men när måndagen kom ekade yxhuggen, frustade hästarna, gnisslade getdoningsmedarna. Och som tysta urtidsvarelser susade lapparna fram mellan träden på sina breda skidor.

Med vårens snösmältning avstannade timmerdrivningarna. Men många stannade kvar och det stötte till fler. Det var flottningssäsongen man väntade på. Valborgsmässoafton, då majelden tändes mellan farfars och Adam Ersson vimlade det av främlingar. En tåsjöbo med vidbrättad hatt och mustascher à la Texas Jack drog den vackra Ulrika ned på sitt knä ochutbrast patetiskt: du vackra flicka med dina blå ögon. Ulrika svarade inget men hon tyckte nog inte illa om komplimangen. Vad den breda stubben de satt på tänkte återstår att gissa.

Så blev det flottningsklart och främlingarna försvann till Staversån, Tannån och andra vattendrag. Byn återtog sin vardagsrytm, gräset grönskade, kreaturen släpptes ut och getningen började.

Getarlivet

Getarlivet var en tid av glädje och besvärligheter. Med undantag av timmerhyggen var naturen i stort sett orörd och jungfrulig. Men här och var, särskilt vid småbäckarna, fanns raningar där man slog gräset för att ha vintermat åt kreaturen. Det fanns också slåttermyrar som man måste akta. Det var inte alltid så lätt ty kreaturen dras ofta dit man inte vill att de skall dras. Och vid tio års ålder är man i regel tanklös och oansvarig.

För det mesta var vi tre getare i sällskap. Det var Jon Bertils-Edit och Albin Adamsson. Samvaron med dem var hela sommaren ett inferno. Jag var oerhört lättretad och det roade dem att få mig i raseri. På det hela taget blev jag grovmobbad varje dag. Jag grät och slogs och fick stryk. Men roligt hade vi. Det största problemet hade vi med getterna. Så fort vi blinkade smet de från oss och sprang hem. Då fick de äldre sjasa bor dem från hölägdorna och klöverbackarna och när vi kom hem fick vi givetvis våra fiskar varma.

Jag var nog den som syndade mest. Farfar grymtade missbelåtet och en dag hittade han, som han trodde, förklaringen till min slöhet. Han och farmor låg i en stor väggfast säng och vid fotgaveln fanns en skjutsäng där jag låg. Fast det var sommar och jag var getare glömde jag naturligtvis inte farbror Daniels bokkista. Jag smusslade med böcker och när vi lagt oss låg jag och läste tills sena natten. Böckerna gömde jag försiktigtvis under kudden när jag steg upp. Men en morgon hade kudden glidit åt sidan och när jag pallrat bort till getareskogen låg tre fyra böcker och aviserade sin närvaro. Det blev hårda bannor och i fortsättningen var det svårt att smuggla in böcker.

De dagar jag var ensam höll jag mest till på Stormyren. Nere vid myren bodde Erik Ersson, en bror till farfar. Han var änkeman och hans hushåll sköttes av hans dotter Margareta. Medan kreaturen betade ute på myren höll jag mest till hos Essons. Båda var snälla och givmilda och som den tjyvgubbe Erik Ersson var roade han sig med många knep och påhitt. Han var föresten en duktig jägare och hade en gång i tiden kamperat ihop med den legendariske Erik Olof Älg.

En dag var jag illa ute på Stormyren. Jag gick ner mig i en rävel och sjönk genast ned till midjan. Om jag inte hade fått grepp om en tuva hade jag varit såld. Jag arbetade förtvivlat för att dra mig upp ur rävelns suggrepp. Killingarna, de var 5-6, såg hur det var fatt och började bräka tröstlöst och förtvivlat. Till slut hoppade de ut till mig på räveln. Hur det var lyckades jag dra mig upp på det torra men byxorna och skorna fastnade. Jag räddade även dem och kunde även dra upp killingarna som fastnat ohjälpligt.

Jon-Bertils-Edit var liten och kvick och blev med tiden en förödande hjärtekrosserska. En dag vikarierade hennes yngre syster Magnhild som var av robustare slag. Vi var i närheten av en raning som ägdes av en gubbe som hette, om jag inte minns fel, Mårten Olov. Bäst det var dök han upp och for ut mot oss med skällsord och vilda hotelser. Men Magnhild baxnade inte. Hon högg åt sig en stör och karvde fram mot Mårten Olov. ”Är du mallig i pipen gubbe”, sa hon. Mårten Olov började backa och till slut vänd han och började springa. Magnhild kavade efter med stora kliv och när gubben försvunnit slängde hon stören och skrattade rått och belåtet. Hon var inte ett dugg rädd för gamla gnälliga gubbar.

Grundsjö i mitt hjärta

Det blev höst, det första världskriget bröt ut, getaresäsongen var över och jag återvände hem till Svanabyn. Men mitt hjärta blev på något sätt kvar i Grundsjö. Getareåret var mitt första steg ut i livet. Sen dess har jag irrat vida omkring men jag har alltid burit en bit av Grundsjö med mig. Mitt getareår där var ett år av förtrollas magik och magin består. Varje sommar hålls numera en stor auktion där. Det är min kusin Bror som samlar hop värdefullt och krafs från gud vet var. Sen tio år tillbaka har jag nu bott i Svanabyn och är det möjligt försummar jag aldrig dessa auktioner. För det mesta samlas mycket folk och är vädret vackert träffar man många, både kända och okända.

Byn har förändrats, den har blivit större. Men något av den gamla magin finns fortfarande kvar. Jag pratar med folk, tar mig en sup eller fler, löser in en eller annan sak, äter en varm korv och så gör jag en sväng ner mot Erik Erssons, upp mot farfars där min 90-årige farbror Jonas regerar fyllig som en patron och rak som en fura. Men jag går inte in. Jag går förbi upp till den grå lilla stugan som nu är obebodd men rymmer så många minnen. Farbror Jonas har bestämt att den kall få stå kvar så länge den kan och det länder honom till stor heder. Den lilla grå stugan är ett moment över en tid som var en gång och som aldrig kommer tillbaka men som man inte skall glömma.

Efterskrift

Den underbara lådan, som det talades om, hade ställts ut av Nykterhetsrörelsen (IOGT) för att öka folks bildning. Man ställde ut läsarlådor i byarna med ett urval av böcker och lät dem cirkulera mellan gårdarna. En av lådorna fanns på järnvägsstationen i Dorotea. Det var vanligt att man lånade en bok när man skulle ut och resa. När man sedan kom hem lade man tillbaka boken i lådan. Just den här sommaren när HG var getare, hade en boklåda kommit till gården där han var inkvarterad. Böckerna i lådan öppnade hans ögon till en annan värd, Böckernas värd. Han blev författare.