Ansikten Självbiografiska skisser av 17 författare (1932)

1.

Redan när jag var mycket liten, medan jag ännu hade svårt för att uttala krångliga ord, hade jag ett starkt behov av att ge uttryck för vad jag kände och tänkte i bild och skrift. Det torftiga livet i hemmet, föräldrarnas oförstående för mitt oroliga själsliv, brist på böcker och tidningar ställde mej redan under barndomen på livets utkant. Jag kände mej hemlös och olycklig, min hud var tunn och jag gick alltid i vägen för klumpiga skor, som trampade smuts i mina drömmar. Långa stunder, ibland hela dagar , gömde jag mej för människor; hopkrupen bland skräpet på dem mörka vinden kunde jag studera en lössliten boksida i timmar. Runtomkring mej levde tingen, i min fantasi blev de blodfulla väsen i en bisarr och hemlighetsfull värld: skorstenen med sitt grå tegel, klädtrasorna med sin mögellukt, de trasiga boksidorna, utslitna skor, dammiga tombuteljer. Med tinningarna bultande heta låg jag orörlig i myrstacksfyllningen; tänkte, förnam och anade, ju längre tiden led blev jag alltmer medveten om att jag icke ägde tillräcklig möjlighet att tillfredställa mitt inre behov.

Någon gång – medan jag ännu var tillräckligt naiv – kunde jag prata med mina föräldrar om det som levde och blommade i mitt inre. De förstod mej inte. De ansåg mej var förryckt. De var rädda för mej därför att de inte kunde döda mitt fantasiliv, därför att kvasten och björkriset inte bet på mej. Mina klottringar på papper och i böcker fördömde de. De såg däri ett slags okynne. De visste inte, att då jag icke kunde gå till människorna, måste jag gå till de döda tingen, till skräpvinden, till pennan och pappersarket. De skrattade åt mina gubbar, de tyckte ibland at de var lustiga. De anade icke att bakom dessa klottringar skälvde ett hett, blodfullt liv, de visste icke att dessa gubbbar voro de yttre, kantiga försöken att tolka en värld som var laddad med bommulskrut.

Så långt jag kan minnas gjorde jag alltid uppror mot mina föräldrar. Jag plågades av deras oförmåga att förstå mej, jag blev full av bitterhet när de skrattade åt mej oj jag något svagt ögonblick sökte deras förtroende. Jag blev tidigt medveten om att det fanns en gräns mellan oss och att jag tyckte ofta att ett massivt järngaller var rest mellan oss. Vart jag vände mej stötte jag mot murar, jag pressades till marken av tryck som många gånger blev olidligt, När detta tryck blev för starkt, gjorde jag uppror. I mitt raseri hånade jag mina föräldrar, gjorde mej löjlig över deras sätt att leva, lät dem förstå att jag var medveten om min isolering. Under dessa revolter sökte jag förståelse överallt: hos grannar, i böcker, i tidningar, i naturen. Jag fann den inte. Ingenstans fanns det en lösning på mina problem, ingenstans fanns det någon som uttryckt vad jag kände, led, rasade och sökte. Jag lärde mej förstå att det inte fanns bara en godtagbar lösning: i kampen i mej själv. Men det dröjde länge innan jag experimenterat mej fram till uttrycksmedel för denna kamp: att dikta, att skriva, att låta livets smältdegel ge utslag på pappret. Dessförinnan skulle jag hinna kasta mej över olika sysselsättningar, alltid upptagen av inre problem, av kriser, av utvecklingsstadier. Jag skulle alltid vara på väg mot något jag sökte.

Min inre hunger drev mej att läsa mycket och innan jag nått skolåldern hade jag läst åtskilligt. Den gamle magistern berömde mej första året, efter fjorton dagars skolgång flyttades jag upp i andra klass och första skoldagen läste jag innanläsning tillsammans med sjätteklassisterna. På examensdagen fick jag läsa högt för skolrådet och gick hem med de gamla gubbarnas enstämmiga gillande. Alla ansåg att jag borde studera. Till vad? Till folkskollärare. Det ansågs vara det enda man kunde bli i denna avkrok av värden. Det ansågs vara det enda man kunde bli i denna avkrok av världen. Men en folkskollärare måste ha sångröst och den saknade jag. Jag blev föremål för beklagan därför att jag hade läshuvud men icke kunde sjunga, det var en visa som sedan rabblades opp för mej så länge jag gick hemma i min otrivsel.

Efter ett par år svalnade mitt intresse för läxor, jag fick svårt att lära mej katekes och biblisk historia, bibel och psalmbok. Dessa läxor var icke stimulerande för min fantasi, de förorenade mitt känsloliv och gjorde skolgången till en plåga. Jag läste allt annat och klottrade mina böcker fulla med obegripliga meningar och naiva teckningar. Jag gick dåligt klädd och pojkarna skrattade åt de otympliga skor jag ärvt av far; de slog mot sidobänkarna när jag skulle gå fram till magistern, jag snubblade över dem i farstun och släpade dem efter mej när jag gick hem, blåmärkt av hårda knytnävar, bitter och förtvivlad av alla skällsord av bättre lottade barn.

Dessa infernodagar i skolan gjorde mej inbunden och skygg, jag greps av tvivel på min individuella förmåga, kände mej ännu olyckligare än under mina tidigare år och gled allt djupare in i mitt bisarra fantasiliv. Samtidigt väcktes en ny känsla inom mej; jag måste göra någonting för att hävda mej. Jag stod inte ut med att trampas på; jag kände mej allt mer usel, alltmer obehövlig, jag greps stundtals av livsleda. Från det ögonblick denna känsla blev väckt sökte jag medvetet efter någonting som kunde ge innehåll åt mitt liv, en uppgift, en mission.

Jag sökte denna uppgift på moralkodexarnas stenåker och jag trodde en tid att jag hittat den. Jag tjänstgjorde en termin som lärare vid en ambulerande skola, senare som vikarie vid byskolan. Jag gick in i en nykterhetsförening och var nära att sopas in till frimicklarna. Jag såg en karaktärslös stackare i varje varelse som söp sig full, jag gick omkring i gårdarna och agiterade för en vinterbastu. Jag deltog i en studiecirkel och mätte människor efter bokmått. För mitt livsuppehälles skull arbetade jag med timmer; i de rökiga kojorna läst jag romaner vid tjärvedsbloss och försökte övertyga andra timmerhuggare att också läsa dem. Det misslyckades. De var upptagna av andra problem, deras liv fylldes ut av kortspel, historier, sömn, mat och arbete. De hade sin definition på böcker: de tjänade ingenting att läsa dem, de ha ingen sanning, inget värde.

Under denna period gjorde jag den erfarenheten att moralpredikningar icke gagna människorna. De går dem förbi, spårlöst, intetsägande. Jag lade många gånger märke till att människorna lyssnade utan att höra. Under denna tid lade jag inte en tum till någon människas lyckomått. Jag tolkade detta på mitt förträngda sätt; jag fann dessa människor förstockade, dumma, inskränkta, jag led av fariseism och kronskogeri. Det var senare, under en allvarlig sjukdom, som jag gjorde rent hus med religionen och uppfostrarkallet. Under min sjukdom upptäckte jag att döden icke var någonting fasansfullt, ohyggligt. Den var en ljuv sömn, som de marterade längtan efter, som de av feberyrsel besatta åkallar. Så småningom, mycket sakta m gradvis och i etapper, frigjorde jag mej helt från moralkodexarnas inflytande och lärde mej älska livet. Några års hårt liv med timmerfällning och flottning, vägarbete, garverijobb och vedhuggning skalade av min sensibilitet och gav mej intim kontakt med naturen, människorna, blodet, vattnet och mullen. De grovkorniga historierna i kojorna, natteldarna vid flottningslederna den fräna odören i garveriet, vedstaplarna, gav mitt liv nytt innehåll, ny form.

Livet omstöpte mej fullständigt, slog mej till marken, reste mej, slängde mej ut i okända virvlar. Jaga gick några månader på en liten folkhögskola, arbetade en sommar i en trädgård på en lantmannaskola, körde timmer en vinter, kom till Brunnsvik. Under somrarna: arbetslöshet, irrfärder uppåt landet, rotlöst flackande. Efter Brunnsvikstiden: storstaden.

Under dessa år skrev jag sällan. Tecknandet lade jag bort. Utan teknik, utan praktik lyckades jag aldrig ge form åt det jag kände, teckningarna blev karikatyrer, missbildningar. Icke heller det skrivna ordet förmådde ge uttryck för mitt själsliv. Jag var mycket beroende av förebilder och dogmer, jag tog icke heller skrivandet på allvar. Långa tider lade jag bort pennan och försökte ge mitt liv en annan inriktning. Det lyckades inte. Jag greps av skrivfeber, satt oppe om nätterna, skrev, fantiserade. Det mesta gick till soporna. Jag skrev inte för att få de det tryckt, jag skrev för att tillfredställa en drift som jag stundtals inbillade mej vara sjukligt. Mina föräldrar, min närmaste omgivning, hade gett mej den föreställningen. Den satt i. Jag började finna skrivandet mindervärdigt. Jag dolde det som man döljer en lastbar hemlighet. Jag rodnade av skam när man frågade om det jag brukade skriva. Jag övergick alltid till andra samtalsämnen. Jag ville inte bli en världsfrånvarande skrivare, jag ville vara en del av det röda livet, det som levde i intensitet och styrka, det som strödde blommor över jorden och berikade människornas kärleksliv. Jag ville vare en smutsig grovarbetare, en schåare, en kraft som pockade på att få sin utlösning.

Storstaden vred mej naken under sitt järnhårda grepp. Nätterna på ungkarlshotellet och på gatorna, svälten, kölden, misären klädde av mej resterna av föreställning och konventiona-lism. Jag kom utblottad till livet och det anammade mej. Ur dessa nätter och dagar kom jag till en ny etapp, en ny mognad. Utan illusioner, utan utsikt att erhålla arbete, att smälta in i någon arbetsstyrka, gick jag de branta trappstegen till mej själv. Först nu, efter att ha nått de sista trappstegen, har jag lyckats se in i mina egna skrymslen och där upptäckt det uttrycksmedel jag sökt: dikten, ordet. Först har jag på allvar förstått att mitt liv är diktarens.

2.

Att leva är nödvändigt: att läsa, skriva och studera är icke alltid nödvändigt. Man blir diktare av inre tvång eller frihet, man kan också bli något annat. Man skriver icke för att komma i tryck, för att bli läst och klassificerad, man skriver av nödvändighet, av tryck, för som pressas upp ur det undermedvetna. Kunde det tryck få utlösning i någon annan form behövde man icke överföra det på papper, i skrift och ord. Böcker, studier betyg och gradualer lägger icke en tum till det ursprungliga livet fullkomning, de kan i stället förkväva livet, gör det torrt och sterilt och hämma den naturliga utvecklingen. Att skriva utan att ha kontakt med livet är meningslöst, att vara och finnas till utan att leva är utan betydelse. Att sitt inne med förmågan att förnimma livets egna, bultande pulsslag det skulle vara liktydigt med att vara ägare av en ofantlig sandöken och försmäkta av törst utan att lyckas finna vägen till de gröna oaser som öknen dolde.

Vi lever i en tid då babelstornen ramlar och motsättningarna bryter sej mot varandra. Vi lever i världshistoriens intressantaste tid; den sjuder av gamla lik, ungt virke, sterila klipp-block och jäsande liv. Gränser upphävas, riken utvidgas eller sönderstyckas, dynastier störtas och dynastier upprättas. Världsbyggnader står på osäker grund, ramlar sönder och vållar kaos. Genom denna händelseladdade tid vandrar människorna, endels klarseende, endels med förbundna ögon. Kulturpessimister klagar över upplösningstendenser, unga hädare jublar mot en ny morgongryning.

I denna tid hjälper inga program, inga kodex, inga statuter. Över programmen ock kodexen vandrar livet, den bräcker murar och galler och sjunger en ny sång för människorna: ursprunglighetens. Det stora sovjetexperimentet i öster är idag det värdefullaste som frambringats av någon nation under överskådlig tid; detta experiment är dock endast en etapp, en övergång till någonting bättre. Den tid skall komma då människorna icke behöver tvingas av bajonetter och maskingevär, då insikterna ger dem impulser och visar dem vägar utan att härska över dem. Världsfred, folkförbrödring, gemensamhetsförbund – allt detta skall få nya former i livets smältdegel. Den dag då människorna förstår att livet blommar och är behagligt skall de gå ut i detta liv, sätta sig i solen, vandra under månskäran och sjunga glada sånger. Söndringen skall upphöra av sig själv, det skall finnas plats och föda för alla och alla skall göra tillvaron drägligare för sig själva och för andra. Gränser, lagar, tullar – sådant skall icke längre finnas till. Den svarte mannen skall vandra över kontinenterna till ishavsländerna, den vit mannen skall sitta under bambuträden vid Indus och glädjas över lotusblommor. Människor skall arbeta, av glädje, i glädje. Sånger skall springa över sädesfält och timmer-vältor, vinden skall stryka över sädeshav och smeka barns rosiga kinder.

Människorna skall ha ett mål: livet, det skall vara gemensamt för alla. Skyskrapor skall multna sönder, blom och säd skall växa över storstädernas ruiner. Mänskligheten skall icke längre uppdelas i svarta och röda kampdivisioner; grader ställningar och rangskalor skall ramla bort. Avstånden skall upphävas, alla skall ha samma möjligheter att förflytta sej från kontinent till kontinent, maskinerna skall vara redskap och tjänare, icke herrar och avgudar. De skall frambringa livsförnödenheter, tröska säd och befrakta människor. Kapitalet skall försvinna; jorden, livet, de ursprungliga källorna, urvarat skall bli de förnämsta. Frigjorda från alla föreställningar, all konventionalism, all onaturlighet skall människorna leva i individuell gemensamhet. Icke som vildar, icke som bestialiska hedningar, utan som fria, lyckligt fullkomnade. Det är målet; vägen går över kaos, förvirring, experiment, revolt.